Under timmarna vid valstugan på Östercentrum så blir det en hel del samtal. Där finns alltifrån nya tankar och idéer till det som en gång varit och som aldrig kommer igen. I den sistnämnda gruppen finns det många som känner att de kommit i kläm i samhället. ”Vem talar för mig?” Sedan kan de vittna om sina svårigheter med att få pengarna att räcka till det allra mest nödvändiga eller hur de far illa i området mellan försäkringskassa och arbetsförmedling. De kan uppleva en stor orättvisa över att de tvingas betala för att de som redan har skall ha ännu mer!
Det går naturligtvis att försöka förklara vad som sker i ett politiskt samhälle men känslan för flera av dessa människor går ändå inte att ta bort. Om jag upplever att jag inte bedöms värdig till ett ekonomiskt värdigt liv då brister ofta självkänslan och det ligger nära till att bara ge upp.
För många av oss som varit med ett tag är ”tvåtredjedelssamhället” ett ord som passar in i sammanhanget. Detta samhälle som utformas för två tredjedelar av befolkningen och där de resterande får finna sig i att stå vid sidan. Stå vid sidan vad gäller skattesänkningar, arbete och med livsdrömmar som aldrig kan förverkligas. Det har alltid funnits en socialdemokratisk ambition att bryta detta samhälle och öppna upp möjligheterna för alla medborgare i Sverige. Förutsättningen för att åtminstone till viss del kunna lyckas är att kunna känna empati och kanske rentutav känna igen sina egna drömmar om livet.
I mina möten med verkligt utsatta människor i andra delar av världen har jag förvånats över med vilken självklarhet de ställer upp för varandra. Till och med en småfet, vit svensk omfattas av samma gästfrihet och generositet. Om dessa människor som lever i en verklig utsatthet ändå klarar av att dela sitt hem med andra då finns det också en möjlighet för oss att inkludera alla människor i vårt samhälle.
Det kan tyckas att jag är pessimistisk men när jag ser och upplever hur klyftorna i vårt samhälle ökar då kan man antingen resignera eller söka nya vägar till jämlikhet. Jag kan aldrig acceptera tanken på att min lycka och framgång skall byggas på andra människors förtvivlan och utsatthet. Så självklart kan socialdemokraterna aldrig acceptera att utsatta och svaga människor lämnas därhän! Räkna med oss!
