Något som debatteras flitigt i årets valrörelse är välfärden. Välfärden som ett samlingsbegrepp och som sällan definieras. I Wikipedia, som i sig inte är ett sanningsorakel, finns en definition som innebär att det är tjänster som helt eller delvis är skattesubventionerade eller helt skattefinansierade och som finns för att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom. Den svenska välfärden har varit ett mål för socialdemokratisk politik under många år och välbekant är säkert Per Albin Hanssons tal om folkhemmet. Genom åren har det också funnits en kollektiv svensk stolthet över att vi är på väg och i många andra länders ögon lyckats väl. Det är då förståeligt att med den här bakgrunden även partierna på högerkanten vill dela drömmen om välfärds-Sverige. Men vad som blivit är många gånger enbart en modell som utgår från den enskildes uppfattning vad just hon eller han behöver. Någon hänsyn till andras behov finns det inte utrymme för. Så ställs de enskilda behoven mot varandra och den gemensamma bedömningen utifrån en allmän välfärd försvinner.
Det skulle kunna vara möjligt att odla en konspirationsteori där högerpartierna ser en nedmontering av det kollektiva ansvaret som en vinst när det gynnar individen. Om det är så vet egentligen bara de själva men när arbetslinjen förfäktas till det yttersta innebär det konsekvenser på vår välfärdsmodell. Detta var tydligt redan i förra valrörelsen 2006 och där främst förtidspensionärerna såg en försämring med en ny regering, just utifrån att arbete skall gynnas framför välfärd. Skattesatserna blev vägen till denna förändring och följden blev högre skatt för de som tog del av de grundläggande välfärdstjänsterna. Något som sjukskrivna ser mycket tydligt idag.
Idag kan vi se att farhågorna dessvärre infriades och där det mer handlar om att försöka skrämma den enskilde till arbetsmarknaden mer än att skapa villkoren och förutsättningarna. Det skulle vara utomordentligt allvarligt om denna syn skulle få fortsätta ytterligare en mandatperiod. Bättre är att såväl skydda den gemensamma välfärden och där den enskilde med de största behoven blir såväl sedd som bekräftad.
Alltifrån den tid då välfärdssystemen började byggas så har det funnits svårigheter där skatteintäkterna inte räckt till behoven. Det senaste exemplet finns på 90-talet när ekonomin sanerades av Göran Persson med flera. Men ändå att samma syn gällde utifrån de med de största behoven av stöd. Om detta kunde genomföras vore det ett stort misslyckande om vi inte kan behålla den generella välfärden idag 2010!
